Bägarrankan lyser upp

Ute faller det ett tätt, tätt regn, som duschen ur en blomspruta. Trädgården och skogen får ta hand om det efterlängtade vattnet, medan jag stannar inomhus. Efter en sådan här fin sommar, så är det mycket som inte har blivit gjort inne.

Snart är det dags att plocka in de växter som ska vinterförvaras. Då brukar det också vara dags att se över vad som finns på fönsterbrädorna i huset, och kanske köpa något nytt som blommar.
En liten tjuvstart på det kom igår, då Mia och Martin kom hit och hade med sig både fin choklad och en fantastiskt söt bägarranka (Dipladenia eller Mandevilla). Blommorna är som rosa karameller mot det glänsande gröna bladverket. Jag har aldrig haft en bägarranka tidigare, så det blir roligt att prova. Nu ska den få en hedersplats i vardagsrummet. Sedan tror jag att den ska få stå i det inglasade uterummet till vintern. Plus fem grader vill den visst ha som lägst.

Innan allting vaknar

Det är härligt att vakna innan klocka ringer. Då hinner jag ta en liten tur  i trädgården, samtidigt som jag hämtar tidningen. När solens strålar kommer från låg höjd och den kvardröjande nattkylan ännu håller daggen kvar på växterna framträder alla nät, som spindlarna har vävt för sin insektsjakt. Jag tror att det finns ungefär 700 spindelarter i Sverige. Näten de väver är av olika slag. De allra vackraste är de klassiskt hjulformade. De syns aldrig så väl som vid den här tiden på året och dygnet.

Kullens brandtorn

I förmiddags åkte vi upp till det nyrenoverade brandtornet i Kullen. Ursprunget till tornet är en gammal vindkraftsanläggning, som användes för att ge invånarna i byn el innan det allmänna elnätet drogs dit. När det var läge att bygga ett brandtorn för att kunna upptäcka skogsbränder i tid, flyttade man delar av tornkonstruktionen upp på Kullberget. Från 60-talet och framåt, då brandflyget ersatte brandvakterna i tornen, så har tornet förfallit. I samband med att skogen höggs ner uppe på berget häromåret kom man på att man skulle försöka renovera det, något som blev klart på försommaren.

Janne har varit med och byggt trapporna, men vi har inte haft tid att åka dit och kontrollera det slutliga resultatet förrän nu. Det var en alldeles otroligt fin morgon. Solen hade skingrat morgondimman och det var alldeles tyst och vindstilla uppe på toppen. Tack och lov hade man bra utsikt även ifrån backen, så jag kunde njuta av utsikten därifrån medan Janne tog sig upp till toppen på lätt darriga ben. Plötsligt fick vi syn på en ormvråk som attackerades av en mindre falkliknande fågel. De cirklade runt på uppåtvindarna. Då och då gjorde den mindre fågeln utfall mot den större. Tillslut gav de sig av åt varsitt håll. Då tog vi bilen till Hojensjön för förmiddagsfika och lingonplockning.

Vem prasslar i rönnen

Idag när jag stod och arbetade vid komposten prasslade det, som av en lite större fågel uppe i rönnen. Sedan dunsade det flera gånger. Jag försökte titta och se vad det var, men såg ingenting då. För en stund sedan var jag ut igen. Då fick jag se att det låg urätna kottar av cembratall nedanför rönnen. Det är naturligtvis nötkråkan (den smalnäbbade?), som har varit framme. Jag har sett den längre bort på gatan tidigare i veckan. Den har väl hämtat kottarna i tallen hos grannen, några hus längre bort på gatan, satt sig i rönnen och njutit av sin måltid med utsikt över både sjön och kyrkan.....

Blommor på rymmen

Självsådd lobelia intill glänsande grön hasselört

Växter blir nästan alltid som bäst när de får fröa av sig själva och gro där det passar dem. I flera år försökte jag få lavendeln att övervintra i Dalarna, men det gick inget bra. En dag upptäckte jag en liten planta vid stenläggningen, där vi brukade gå. Efterhand växte den och blev både stor och kraftig. Det var bara det att den satt där vi trampade ofta, så när vi gjorde iordning ett stenparti, flyttade jag plantan dit. De första två åren gick det bra, men de senaste vintrarna har den frusit ner nästan helt.

Vem har hjärta att rensa bort de här penséerna?

När vi byggde en bäckfåra med naturstenar ville vi att det skulle växa någonting i springorna. För att jorden inte skulle regna bort fyllde vi den i strumpor och planterade små murrevor i dem. Strumporna kilade vi in mellan stenarna. Murrevorna växte till bra under sommaren, men sedan försvann de. Ett par år senare byggde vi om bäcken med hjälp av murstenar. Plötsligt dök murrevorna upp överallt, inklusive i de smala springorna mellan stenarna! 
 

Murreva

Sensommarfägring

Rudbeckian lyser gul

Lavendeln har vuxit till sig  och
dvärgastilben tycks klara torkan
vid husväggen bra

Sensommaren dröjer sig kvar med värme. Ändå kan man ana hösten i luften. Dofterna har blivit mustigare och färgerna mättats ett steg. På morgonen när jag far till jobbet syns ibland dimman som lättar från marken. Det är trolskt.

 

I helgen som var upptäckte vi till vår förvåning att pilfinkarna hade ungar på gång i holken vid nya dasset. Det måste vara tredje häckningen i den holken i år: först det svartvita flugsnapparparet, så pilfinkarna i två omgångar. Det tjattrade och pep mest hela tiden. Det är väl bråttom att få ungarna flygfärdiga inför vintern.



Trädgårdsstormhatten mot den faluröda panelen

 













Gräsmattemystik

Tack vare drygt 30 mm regn och augustinätternas daggutfall, så har gräsmattorna åter blivit gröna vid torpet. Janne fick ägna en halv dag åt att trimma och klippa det. Fast på några fläckar var det alldeles dött, så när som på några enstaka strån. Det händer varje år vid torpet. Först blir gräset och ogräsen (bland annat röllika) mörkt, mörkt gröna någon gång i månadsskiftet juni/juli. Sedan dör gräset på den fläcken.  Det är inte på exakt samma ställe varje år. Vi har inte kunnat se tecken på vare sig svamp eller insekter. Nu i augusti har vi provat att räfsa ytorna, lägga på lite ny jord och så. Vi får se om vi kan få bukt med det, men det är svårt att veta vad vi ska göra, när vi inte vet vad som är fel. 

Mystisk fläck där gräset dött, nu med
 ny jord och nya frön

Äppeltider

Nu ligger äppeldoften tung över tomten. Vårt träd med gulgröna Transparent Blancheäpplen är fullständigt översållat av frukter. De ser dessutom alldeles felfria ut: ingen skorv och inga larvgångar. De första äpplena går att ta nu, om man gillar den där extra syran. Ett par veckor har vi väl på oss att ta hand om resten. Äppelchutney, äppelcurd, äppeldricka, äppelkaka.... Hmm, undra vad vi ska göra i år? Vi har kvar mos sedan förra året, så det är det inte tal om att göra. (Idéer mottas med tacksamhet!)

När jag gick ut i trädgården för att hämta in potatisen till kvällsmaten dunsade det bakom min rygg. Om vi inte tar hand om frukten, så kommer vi snart att ha ett äppelberg i varierande förmultningsstadier på tomten. Det är nog bäst att fråga någon vän eller granne om de vill ha lite äpplen....

Humlornas favorit

Den blå bolltisteln (Echinops bannaticus) är en tacksam växt. Den blir dryga metern hög. Stjälkarna är stadiga, så den behöver inte mycket till stöttning.  Bladen är silvriga på undersidan, vilket ger en fin kontrast åt det gröna. Familjenamnet Echinos anspelar på det igelkottsliknande utseendet på blomman. Artnamnet bannaticus lär syfta på ett område i Rumänien. Till Sverige kom växten redan på 1600-talet.
Bolltisteln är inte bara en av mina favoriter, utan också humlornas. Så här års tittar de blålila blommorna fram ur de silvriga piggarna. Då ser man nästan alltid minst ett par humlor på varje blommande boll. Till vintern blir fröställningarna en matkälla för fåglarna. De frön som faller till marken, gror gärna. Det dyker upp nya små plantor varje år, lätta att rensa bort. Ett frö singlade ned i springan mellan plattläggningen och husväggen. Det borde vara både torrt och tämligen skuggigt där, men plantan frodas ändå.  
 




".  

Som man sår får man skörda

Varje år ser jag samma mönster i odlandet. Först är det de mörka vintermånaderna, då jag drömmer om allt jag ska odla. Jag tittar i frökataloger, gör upp planer för vad jag ska ha var. Sedan beställer jag hem och noterar i almanackan när jag ska så vad, av det som ska förkultiveras. Det gäller att inte ha för bråttom. Utan tilläggsbelysning så ränner växterna iväg och blir bara taniga och svåra att hantera. Sådden är spännande. Jag kikar mest varje dag, för att se om någonting har grott än. Vissa sorter är snabba, som tagetesen. Andra behöver flera veckor på sig att gro. Då är också risken större att något går snett.

Sedan kommer tiden med omskolning till större krukor. Det är ett pillergöra. Det gäller att sprida ut det i tid, så man inte slarvar. Småplantorna är sköra när man planterar om dem och de närmaste dagarna efter omplanteringen är avgörande för hur väl man lyckas. Det gäller också att plantera om lagom mycket. Det är lätt att vilja ta hand om varje liten planta, men då blir huset överfullt tillslut. Sedan står växterna och stampar ett bra tag - alltid tillräckligt länge för att jag ska hinna tvivla på att de kommer bli stora nog till sommaren.

Så kommer våren och det börjar bli dags att så och sätta på landet. Först det som ska direktsås. Sedan, efter avhärdning och när frostnätterna är förbi, så ska småplantorna ut. De ska ha lagom med fukt och gärna täckning den första tiden.

Efter det kommer några veckor av lugn, i väntan på att allt ska gro. Det är då ogräset sätter fart. Om det då kommer någonting emellan: skolavslutningar, regnigt väder osv, så kan ogräset snabbt växa en över huvudet. Tyvärr är timingen oftast inte den bästa. Det är så intensivt vid den tiden och rensningen är svår att göra, när det är alltför blött eller det odlade alltför smått. Det slutar med att jag gör någon slags grovrensning och tänker att det här blev nog inte så bra...  Nästa år så ska jag....

Så går sommarveckorna och växtligheten exploderar. När det är dags att skörda blir jag alltid lika imponerad av vad jorden kan frambinga. Det är potatisar som från en liten kula ger en hel kastrull full att koka. Det är ärtor som bjuder på riklig skörd varannan, var tredje dag och mangold med blad stora som 45:ans skor.

Idag tog vi hand om lite av squashen, en gulvit sort som heter Sunbeam. Janne hyvlad den och knaperstekte remsorna i olivolja till kvällsmaten. Jag gjorde en sats marmelad smaksatt med citron och ingefära. Det är nu man påminns om vilken riklig belöning man får från det man odlar. Som man sår får man skörda...... 
 

Asflugorna jublar

 

 

Jag måste vara lite knäpp, som känner glädjeruset stiga i takt med att jag närmar mig sovrummet, efter några dagars bortavaro. Ju närmare rummet jag kommer, desto tydligare blir lukten av förruttnelse. Kan det vara??? Jo visst, det är asblomman (Stapelia grandiflora) som har slagit ut med två blommor och fler är på gång. Nu är det inte lukten som imponerar på mig. Jag är ju trots allt inte en asätande fluga. Istället är det de stora vinröda blommorna (grandi flora) som väcker min beundran. De är maffiga och värda att studera i  detalj. På engelska kallas den även Starfish flower, sjöstjärneblomma, vilket också är lätt att förstå, när man ser den. 

En avstickare till fjällen

Nu har vi kommit tillbaka efter en vecka i Grövelsjöns vackra fjällvärld. Vi har plockat blåbär vid hygget intill stugbyn och hjortron på en myr på den norska sidan. Det ständiga sällskapet har inte varit myggen, som det brukar vara, utan renar. Vid den här tiden på året syns de oftast högre upp på fjällen, men i år träffade vi på dem överallt på myrarna, i skogen bland granar och vindvridna fjällbjörkar och på grusvägarna, där de girigt slickade i sig av vägsaltet. 

Fjälluften var som alltid klar och lätt att andas. Vattnet i fjällbäckarna porlade fram alldeles kristallklart, färdigt att drickas. I Fjellguttesjön kunde man se sina tår när man stod med vatten upp till halsen. Sedan vi doppat oss sakta, en bit i taget, så gick det alldeles utmärkt att ligga kvar i vattnet och simma, fast det var regn i luften och vattnet till att börja med var isande kallt. Det var så uppfriskande, som bara ett dopp i en fjällsjö kan vara.

Vi gick några kortare turer också. På Jakobshöjdens sluttning växte det stora mängder blåbär. Vi var alldeles blåröda om tungorna, när vi kom tillbaka från en tur där till samernas gamla sommarviste. En annan tur gick till Guttulia nationalpark. Stigen, som följer sjökanten, går genom en öppen tallskog. Det är fullt av rötter som kommit upp i dagen av allt trampande. Stenar är det också att kliva på, så man får se sig för var man går. När man kommer fram till nationalparken så möts man av en gammal säter med timrade hus och öppna gräsytor uppblandade med många sorters slåttergynnade blommor. Det är otroligt vackert. Om man tar sig tid att gå en bit till in i området, så får man se ett antal grova gamla tallar och granar. De är både 300 och 400 år gamla och har överlevt ett antal skogsbränder.  Det är mäktigt!