Växterna gör sig redo under snön

Botaniska krokusar

Idag lockades jag ut i trädgården i det vackra solskenet. Eftersom en hel del av snön har töat bort, fanns det kala fläckar, där jag kunde titta på växter som redan är redo för våren. Det var bl a krokusens späda blad, som tittade upp ur snön. Vid husväggen står den sibiriska vallmons fröställningar kvar, men nere vid marken finns det små rosetter i ljust grönt, ur vilka stänglar med gula, brandgula och enstaka vita blommor kommer att försköna rabatten i vår.

Den sibiriska vallmon njuter av solen vid husväggen.

Lite ny fägring till fönstrena

Nu när ljuset börjar återvända spritter det i odlarsjälen. Förutom att köpa hem lite färglada tulpaner med jämna mellanrum, så är det roligt att förnya lite i fönsterna här hemma. Igår hann jag med en sväng till Blomsterlandet. Resultatet syns i bilderna (plus en påskgul Kalanchoe). Det är inte så färggrant som med tulpanerna, men jag föll pladask för ananasen på sin stjälk, och de två växterna vid sidan om ger lite extra färg vid sidan av det gröna. Sorten heter Peperomia Camperata Rosso och är förhoppningsvis lika lättskött som sina släktingar.

 

Hur går det för vinbergssnäckan?

Vinbergssnäckan är den största landsnäckan vi har i nordvästeuropa. I Sverige finns den i isolerade bestånd i bland annat Skåne och Stockholmstrakten.Den kan bli 5 cm hög, när den blir som störst. Jag har alltid gillat dem - lätta att känna igen och en klassisk bild av en snigel. Dessutom förstör de inte så mycket i trädgården, även om de är vegetarianer. När jag växte upp diskuterade jag och min kompis vilket djur vi skulle vilja vara, om vi måste välja. Jag valde ekorren, hon snigeln. Varför hon valde snigeln? Därför att då har man alltid sitt hus med sig, och inte behövde man ha så bråttom! Än idag tycker jag det är klokt sagt!

När snigeln rör sig, så avger den ett proteinslem med reglerbar vattenhalt. Slemmet skyddar mot skadliga substanser. Just slemmet äcklar mig lite grand. Snigeln har lukt- och smakceller på de nedre kortare antennerna. I de långa övre antennerna sitter ögonen. Med hjälp av dessa antenner scannar de av omgivningen de är på väg mot.

Man tror att det var munkar som införde vinbergssnäckan till Sverige som mat under medeltiden.  Den räknades inte som kött utan som fisk och fick ätas under den katolska fastan. En kompis till oss tog hand om några sniglar för att laga till dem. Först skulle de gå på salladsbädd och sedan sandbädd, för att bli som bäst. Det var bara det att under den tiden hann ju de små munsbitarna få namn och så att säga bli "bekanta"..... 

Jag upplever att vinbergssnäckorna har minskat i antal under en längre tid, så därför undrar jag hur de har det nu i vinter? Vad jag förstår så går de i dvala under vintern liggandes i en öppen kompost eller nedgrävd i jorden. När temperaturen sjunker till ca + 8 grader bildas ett kalklock, extra kalla vintrar bildas ett tjockare lock. Kanske är inte vintern värst, utan konkurrens ifrån den spanska skogssnigeln???

Mer ljus

Jag läste just i tidningen att man bara haft 14 soltimmar i Stockholmstrakten under januari i år. Snittiden är annars 40 timmar. Jag misstänker att Grangärde har ungefär likvärdiga siffror. Det har varit en väldigt gråmulen januari.

Så idag öppnade sig blå flikar på himlen, flikar som då och då släpper ner solens strålar direkt till alla ljustörstande varelser. Promenaden gick lite lättare, stegen spänstigare. Dessutom fick jag sällskap i min glädje av massor av fåglar. De satt flockvis i olika träd och sjöng för fullt; pilfinkar, talgoxar, grönsiskor och blåmesar. När de inte sjöng ljusets lov pilade de ivrigt iväg till fågelmatningsstationen och fyllde på energiförråden. Det är bara synd att temperaturen ligger strax över noll och leder till slask på vägbanan och en allt smutsigare snö.