Höststädning i torpet

Nu har vi varit ute i torpet och gjort i ordning för vintern. Det har varit alldeles fantastiskt väder: klar hög luft, sol mesta tiden, stjärnklara kvällar och lite morgondimma. Det har stundtals varit så tyst och stilla att det gått att höra när fåren i hagen tuggat i sig av det daggvåta gräset. Då och få har tystnade brutits av diverse fåglar: pilfinkar i träden, gäss neråt sjön och korparna med sina olika ljud.

Vi har stängt av sommarvattnet nu. Jag kommer att sakna att stå ute vid diskbänken och diska, men det blir för kallt längre fram. Vi har skördat våra Maglemeräpplen och klippt ur äppelträden, så gott vi kunnat. Vi har plockat in trädgårdsmöbler och prydnadssaker och höstgrävt på landet. När vi kommer ut härnäst är det vedklyvning som gäller, så att vi har tillräckligt med värme till vinter. Fast det är en lyx med elen: att kunna slå på elementen innan vi kommer ut, att ha ordentlig belysning inne men också mysbelysning i snåren. Det känns som att allt vi har gjort med torpet hittills har blivit perfekt. Vårt paradis! 
 

Atlasblommorna hade jag inte hjärta att ta bort ännu. Innanför nätet står vindruvsplantan, som ska komma på plats utanför växthuset till våren.

 

Favorittur i repris

I torsdags vandrade jag och Anna-Karin den närmare 18 km långa turen från Fagerberget i Gagnefs kommun via Fagerberget. Det är en till allra största delen otroligt vacker vandringsled genom varierad skog och förbi ett antal bedövande vackra fäbodställen. Lägg därtill att vi hade en sagolik tur med vädret: strålande sol sedan morgondimman lättat, varmt som en svensk sommardag och helt vindstilla. Det var bara en miss med hela turen: vi hade inte räknat med hur mycket vätska det skulle gå åt, när det var så varmt. Fast turen var på vår sida: vid Lortlindan fanns det en källa som vi kunde hämta nytt färskt vatten ur. Oj, vad det var gott!



Källan vid Lortlindan 

Gässtjärnen

Leden var väl uppmärkt förutom de sista 3,5 kilometrarna. Vi stötte till och med på några röjare efter leden, som bidrog till att göra stigen ännu mer lättfunnen. Längs delar av stigen fanns det splitternya spänger och broar, fast just denna dag behövdes de inte. Det var torrt tom i bäckarna och i blöthålen stod vitmossan torr och gjorde själ för sitt namn. Den annars så friska grönskan hos mossan syntes bara som antydningar. De få kantareller vi hittade efter leden var självtorkade, men blåbären och lingonen var många och stora.... 


Uthus vid Jan-Olarsfäboden

Utsikt från vindskyddet vid Jan-Olarsfäboden

 






Gräsmattans mysterium får sin lösning

Problemet med fläckarna på gräsmattan som först blir mörkgröna och sedan dör har fått sin förklaring. Det är häxringar eller snarare älvdans, för någon ring är det knappast tal om. Det är långt mellan fläckarna och de uppvisar inte alls den klassiska häxringens cirkel. När vi kom ut till torpet i fredags kväll var det redan mörkt, men jag såg vid den första fläcken att det lyste av stora vita svampar. De stod i utkanten av den döda fläcken. Jag gick vidare till de andra två fläckarna på tomten och det var samma sak där. Eftersom vi fyllt på de avdödade fläckarna med lite jord från växthuset, så tänkte jag först att det kunde ha varit något som kom med den jorden, men i de nyanlagda rabatterna, där jag också lagt på växthusjord, fanns inga svampar. I dagsljuset dagen därpå tittade vi närmare på svamparna och insåg att det är jättetrattskivlingar (Leucopaxillus giganteus), vars hattar kan bli upp till 40 cm vida. Så stora var inte de här, men de doftade gott.  Jättetrattskivlingen är känd för att växa i ringar som med åren kan bli mycket stora. Bara de inte skadar några andra växter än gräset. Den nyinköpta buskmagnolian står inte långt från den ena fläcken.....

 
 

Trädgårdsdag i Enköping

I lördag var jag på trädgårdsdag i Enköping. Jag hade lite begränsat med tid medan Janne handlade ROT-gips och pärlspont till dasset. Solen gassade och det var fullt med folk, vackra blommor och annat som hör trädgården till. När jag gick därifrån efter en timme, så hade jag i alla fall famnen full. Det var en baltisk vinranka (sukribe), en stor planta silverax, en trädgårdsnäva (Geranium Rozanne), lokalt framställd honung och ett helt gäng fryspåsar av bästa kvalitet. Det var en fantastisk höstdag: 25 grader varmt, strålande sol och leende människor. Vi hann precis hem för att plantera växterna och klippa gräset innan vi fick besök av pappa och Mats. Det är inte varje septemberdag, som man kan sitta ute i kortärmat och äta glass, men det gjorde vi. Härligt! 

Bisamhälle vid honungs-
försäljarens bord

 

Pumpor för invägning

 

Korv och glass i det gröna

Krolliljor

En av många blommor på den meterhöga stängeln

När jag började vara ute i torpet fanns där stora fång med krolliljor (Lilium martagon). Jag hade aldrig sett dem förr och tyckte att de var så häftiga till både form och färg. De brukad slå ut lagom till mammas födelsedag i första halvan av juli. Då kunde vi plocka ett gäng och ta med som present. Det kändes lyxigt.

Med åren har krolliljorna blivit färre och färre därute. Nu vill vi få dem att föröka sig igen. Frågan är bara hur vi ska göra? Det måste ju ändå vara någon faktor som har fått dem att minska. Vi får väl prova oss fram.

Fröställning

 
 

Stillsam tur runt sjön

Jag torg en morgontur runt sjön. Det var inte en krusning på vattenytan och skogen andades tyst. Det  var bara någon enstaka mes, som bröt tystnaden. Över vattnet låg dimman. Om man inte hade anat ljudet av enstaka bilar på riksvägenen, på andra sidan sjön, hade  man kunnat inbilla sig att sjön var oändligt stor, ända bort till horisontens rundning. Det var magiskt!

Restaurering av en källa

Källan våren 2012

Förra året började jag och Anna-Karin restaurera den gamla källan vid Korsängsberget. Eftersom den klassas som fornlämning, så stämde vi av med Länsstyrelsen om vad vi fick göra. Ta bort slam och alger var helt ok, däremot inte rubba stenarna. Vi gjorde några utflykter till källan: röjde en stig, tog bort sly runt vattensamlingen och grävde ur slammet. Det senare var oerhört kladdigt, eftersom vi efter att ha provat oss igenom olika metoder, kom fram till att det bästa var att gräva ur för hand. På så sätt riskerade vi inte att rubba stenarna. Namnet kallkälla fick också sin tydliga illustration: det värkte om händer och armar när vi grävde slam, trots att solen gassade på oss.

Anna-Karin i arbetstagen

Efter den torrsommar som har varit i år, bestämde vi oss för att gå dit igen och inspektera vattenflödet och planera för nästa etapp i arbetet: bygge av spänger över dikena på vägen till källan och utmärkning av stigen. Vattnet var kristallklart. Kanske var vattennivån lite lägre än senast, men det fanns i varje fall ett flöde. På botten hade det samlats en del löv och grenar, så vi bestämde oss för att gå dit igen i vår och göra en förnyad urgrävning. Att vi vill vänta till våren är för att flödet ska vara bättre, så det upprivna slammet rinner bort ur källan. Någon har i alla flal varit till källan sedan vi var där senast. Det låg en del röjt sly runt den. Vi undrade om vi varit så slarviga, vi hade ju varit noga med att släpa bort det vi röjde undan.  Nu drog vi det åt sidan. När jag kom hem och jämförde med bilderna från i fjol, så såg jag att vi faktiskt lämnat kvar en del småbuskar för vi ville inte att all beskuggning skulle försvinna. Det var de buskarna som var bortröjda nu! 


Slamröjning och buskröjning klar 2012

 



Källan 1 september 2013