Elen är på plats

Veckan före midsommar var elen installerad och klar i torpet. Ja utom på vinden, där vi väntar med den till efter att rummen är omgjorda. Elektrikern har gjort ett mycket bra arbete. Att det skulle bli utanpåliggande kablar visste vi, men det är snyggt gjort och på väl synliga platser har vi fått svarta uttag respektive lysknappar, som ger en lite mer "gammal" känsla. Mellan boden och själva torpet låg kabeln i dagen i en  gul plastslang. Vi såg inte fram emot att gräva ner den, men när Isak kom på besök, så erbjöd han sig att göra det. Besökande Erik, 8 år, nappade direkt och var med och hjälpte till. Jobbet var gjort på nolltid!






En gammal spis med två plattor och liten ugn hade vi med oss och kunde raskt sätta på plats. Så blev det en tur till Enköping för att köpa en kombinerad kyl/frys och lite lampor. Det är smidigt med elektricitet!

Gasolen då? Ja, eftersom vi hade ett par tuber över, så monterade Janne iordning gasolspisen ute vid boden. Vips hade vi ett sommarkök, där vi kunde steka korvar mm, så att vi slapp stekoset inne. Det kändes så bra att vi funderar om vi kan permanenta lösningen på något vis.

Janne fixar pastamiddag vid det nya uteköket. Hitom hans fötter syns buskmagnolian (Magnolia sieboldi)

Tillbaka till civilisationen

 

Nästan två veckor i torpet med solsken mest hela tiden, mycket jobb och en del vila, men utan tillräcklig tillgång till mobilt bredband för att kunna blogga. Jag får ta igen det nu efter hemkomsten. Fast det får bli mellan ogräsrensningarna, för naten har vuxit sig hög igen på landet. Här har det regnat 50 mm under vår frånvaro: i torpet tre!

Det är intressant att följa hur olika jordarna och växtbetingelserna är, fast det bara är några timmars resa med bil som skiljer. I torpet är det stenbunden mark som gör att man får slita ont, när man ska gräva någonstans. Det är rötter och sten överallt. Här hemma där det är sediment, är det bara att gräva varhelst man vill ha ett hål, det dyker aldrig upp några oväntade hinder. Mjälan här hemma är fuktighetshållande och kall. Det tar lång tid på våren innan den reder sig, men man behöver aldrig oroa sig för att det blir för torrt. Däremot kan den bli för blöt under hösten/vintrarna och så har vi problemet med uppfrysningen - hela marken går sjögång på vårarna. I torpet är det uppländsk lera som gäller. Den blir hård som sten, när den får torka.

Skillnaden i växtzon är också märkbara. Plötsligt kan jag leta växter för zon 2 istället för 5! Det var just vad jag gjorde, när jag åkte med mitt presentkort i fickan till Norells trädgårdscenter i Västerås. Kastanjen jag grävt ett hål för hittade jag inte, men väl mina drömmars magnolia (i buskform), fläder, klätterhortensia samt paradisbuske och prakttry. De senare buskarna fanns på tomten där jag växte upp. Jag köpte ett antal perenner också, att plantera främst i den nya rabatten vid boden. Efter timmar med svettig grävning kom alla växterna på plats. Sedan följde dagar av vattning, då inget regn kom. Jag ville vara säker på att de hann komma över den värsta flyttchocken, innan vi åkte hem igen. Nu är det bara att hoppas att de klarar sig tills vi ska ut till torpet härnäst, för mer än någon enstaka mm regn är inte utlovat av meterologerna.

Vandring nordväst om Björbo

I morse klockan åtta träffades Ann-Marie och jag vid Fänforsens rastplats. Vi tog hennes bil upp till västra sidan av Dammsjön och började vandringen där. Långa sträckor slingrade si stigen längs vattnet. Det var Dammsjön med alla dess vikar, den lilla Gysstjärn, Kvarnsjön med sitt glittrande vatten och slutligen Fänån. Det var en underbar promenad i allt varmare sol. På vissa ställen vandrade vi på en liten ås, på andra ställen genom tallskog och över myrar översållade med blommande skvattram och tuvull. I den rikare lövskogen slog doften av liljekonvalj emot oss. Vi såg en rad fåglar som inte flög upp förrän vi var helt nära och i en hålig asp tjatade hackspettens ungar på mer mat. Väl nere vid Fänforsen var vi både trötta och varma. Då var det bara för oss att sätta oss i min bil och fara upp till Dammsjön igen och hämta hennes. Nästa vandring får bli i juli. Vi ska bara fundera ut var....



Fikapaus vid Dammsjön





Ljuvliga aklejor

Ikväll har jag rensat lite ogräs på landet. Var kommer all denna nate ifrån? Jag rensar bort kilovis varje år, men den kommer alltid igen i stora mängder. Som en smaragdgrön matta över hela landet.

Så har jag passat på att njuta av aklejorna. Det är en blomma som har en fantastisk konstruktion. Den svävar en bit upp från marken, fäst på en stadig stjälk. Dessutom är aklejan härdig och sprider sig lätt. När den får fröså sig själv, så vet man aldrig riktigt vilken färg de nya blommorna får. Här hemma har jag ett gäng i vinrött och rosa toner. Jag kallar dem mina norska aklejor, eftersom jag tog fröna vid en vistelse i trakten av Vikedal, Norge. Vid torpet är de mer åt det blå hållet, uppblandat med en del vitrosa. Någonstans har jag läst att det är främst humlorna som har kommer åt deras nektar. Kanske är det så. En av mina favoritväxter är det i alla fall.

 

Syrenlila vind och nya rabatten

Janne med de lila listerna

Till helgen kom Mia och Martin ut och arbetet med vindsrummen tog förnyad fart. Färgerna hade ungdomarna fått välja fritt, bara de kom överrens (vilket de gjorde mycket fort) och dessutom bidrog med arbetskraft. Det inre rummet ska bli "älvvitt" med bruna snickerier, det yttre ljuslila med mörkare lila snickerier. Senast vi var på plats rev Isak tapeter i det yttre, lilla vindsrummet. Nu tog Mia och Martin hand om grundmålning och slipning i det rummet samt tapetrivning i det inre rummet. Janne bistod med goda råd, spackling och listmålning. Det dammade friskt genom vindsdörren, när de höll på och de tävlade med fåglarna i sång..... Det dammade friskt om ungdomarna också. Så när de kom ut efter avslutat värv på lördagen, så blev det en tur ner till sjön. Fast det var bara Mia som vågade ta sig ett dopp!





Underarbete i det inre rummet



Det yttre rummet i det skick vi lämnade det i söndags

Själv höll jag mig på backen. Huvudprojektet för mig denna helg blev att utvidga kaprifolrabatten vid boden, så att den växte ihop med den lilla rundeln på framsidan av huset. Det var hett i solen, torrt som snus i marken och så vimlade det av myror som tyckte att jag kom och störde. I rabatten vid huset hittade jag en ekplanta, som jag flyttade till gräsmattan vid lekstugan. Istället planterade jag lavendel i rabatten, en hel rad. Nu hoppas jag att det kommer lite regn, så att de kan rota sig.








Nationaldagsarbete

I onsdags var vi på återbesök på onkologen. Direkt efter det for vi raka vägen till vårt torp. Beskedet från onkologen var bästa tänkbara under nuvarande omständigheter. Sakta började den senaste tidens anspänning släppa. När vi sedan kom ut till torpet och fann att Vattenfall gjort klart eldragningen till tomtgräns och elektrikern hunnit halvvägs inomhus med sin del, då fann vi dubbel anledning att fira den kvällen.

Det var bara Janne och jag som for till torpet denna gång, men redan dagen därpå kom svärföräldrarna på besök. Solen stekte, marken var snustorr och syrenerna på väg att blomma över. Så mycket till nationaldagsfirande blev det nu inte. Det är inte illa, när ens gäster ber om att få hjälpa till! Så medan svärfar hjälpte till med dragningen av tolvvoltselen till den batterilåda Janne byggt till lillstugan putsade svärmor fönster. Det betydde att jag kunde rensa landet och Janne klippa allt gräs igen.

På kvällen, när vi blivit ensamma igen, satt vi i myggtältet, som satts upp under dagen och njöt av sommarkvällen. Ett koltrastpar hoppade runt på gräsmattan och letade efter mat. Doften av kaprifol kom med vindpustarna från krikonsnåren.  Lammen lekte i hagen och i syrenerna surrade det av bin och humlor. Kvällen avslutades med en halvmils promenad. Griskultingarna på Kravgården intill var nu ute på fälten. I de lägre partierna kom stråk av kyla, som fick mig att huttra. Solen gick ned bakom trädtopparna och inte en människa syntes till ute. Bilen och släpet var förberedda för fredagens tur till besiktningen och återbruket, men den och resten av vistelsens dagar återkommer jag till i morgon. Nu är jag trött och ska vila.
 

Klematisen blommar

Klematisarna slingrar sig med sina sirliga stjälkar på spaljér och buskar. På våren syns bara de till synes torra stjälkresterna från ifjol, men så plötsligt skjuter knopparna fart ifrån noderna. Först kommer de skirt gröna och flikiga bladen. Strax därefter kommer de droppformade knopparna i varierande färg, beroende på sort. Inom någon dag vecklar de ut kronbladen till en fantastisk blomma.
Förra årets nykomling har purpurfärgade blommor med en vit insida. Runt rhododendron slingrar sig en lilafärgad alpklematis. Bägge sorterna är småblommiga. De är som regel härdigare och passar bra hos oss i zon 5. Nackedelen med dem är att de lätt angrips av  klematisstekeln,som lägger sina ägg i årsskotten. Skotten blir knottriga, det ser ut som små vårtor på stjälkarna. Vid den här tiden börjar de pyttesmå ljusgröna larverna komma ut ur knottrorna. Först märker man inte så mycket av dem, mer än små hål i bladen. Då gäller det att försöka få bort larverna, för annars kaläter de växten på nolltid.

 

Clematis"Propertius" Atragene. Det sägs att den ska dofta, men det
har jag inte kunnat känna än.

Plus 23 grader och vitt i gräset

Gårdagens fina väder har fortsatt idag. Ändå var det vitt i gräset, när jag kom ut på morgonen. Det är äppelträdet, som har börjat släppa sina kronblad. Med tanke på det intensiva surr, som har hörts i trädet de senaste dagarna, så har i alla fall pollineringen gått bra. Det är årets första steg mot äppelskörden.

Janne har klippt gräset och lagt i sjövattensystemet tillsammans med "granngubbarna". Nu är det enkelt att vattna, när det behövs. Bra, för just nu sköter vi vattningen i grannens växthus. Förutom nöjet att se alla fina växter de har där, så har vi också kunnat plocka en av säsongens första gurkor. Den blir perfekt till kycklingspetten ikväll.

Själv har jag legat på knä och rensat, när jag har varit ute. Vid ett tillfälle fick jag se en veritabel brottningsmatch mellan en lövmask och en tusenfoting. Det såg ut som om tusenfotingen högg tänderna i maskens "hals". Masken svarade med att piska runt med kroppen. Tillslut försvann de ner i en springa mellan stenarna, så jag vet inte vem som vann. Är tusenfotingen ett rovdjur?

Så här fint blev det runt stenpartiet, när jag hade rensat runt plattorna och Janne
fyllt på med ny sand i springorna.